Repressalier och tystnadskultur

Jag pratar ofta om betydelsen av feedback för en organisation som har ambitionen att utvecklas positivt. Återkoppling är avgörande både för verksamhetens kvalitet och för arbetsmiljön. Om inte chefen får reda på hur saker fungerar i praktiken och hur medarbetarna mår så är det omöjligt att fatta rätt beslut och vidta rätt åtgärder.

Ett effektivt sätt att bryta återkopplingen och att istället skapa en tystnadskultur är att använda sig av repressalier. Det innebär att den som kommer med budskapet, dvs påpekar vad som är fel, blir bestraffad för detta. Självklart får det till följd att ingen i framtiden kommer att vilja föreslå förbättringar eller än mindre att agera visselblåsare. Chefen må vara nöjd med att allt ser bra ut från hens horisont, men i verkligheten har utvecklingen avstannat och verksamheten stagnerat.

Därför är det med bestörtning man följer utvecklingen i världens ekonomiskt största länder. När nu riksrätten mot USA:s president Donald Trump har lagts ned så sparkas överstelöjtnanten Alexander Vindman från vita huset och EU-ambassadören Gordon Sondland får lämna sitt uppdrag. Alldeles uppenbart hänger det samman med deras roll i åtalet mot presidenten. Vad sänder det för signaler till amerikanerna när repressalier blir ett ofta använt verktyg av den högsta ledningen? På samma sätt upprörs vi av nyheten om att den kinesiske läkare som först varnade för Coronavirusets utbrott, Li Wenliang, i början blev motarbetad av kinesiska myndigheter som en lögnare och ryktesspridare. Nu blir han kanske lite av en martyr istället, då han tyvärr själv drabbades av viruset och det tog hans liv. I det fallet blev konsekvensen omedelbar genom att åtgärder för att hindra virusets spridning försenades. Men man kan fundera på vad det betyder i förlängningen – hur intressant blir det för någon annan att varna för nästa potentiella epidemi?

Ja, det är lätt att sätta sig på läktaren och peka på att repressalier används i andra organisationer och andra länder. Men hur ser det ut på hemmaplan? Jag blir ibland kontaktad av studenter som vill dela med sig av problem med en kurs men inte vågar vända sig till läraren. Det händer också att anställda delger information i förtroende, men som absolut inte får spridas till närmaste chef eller andra personer som möjligen kunde gjort något åt saken. Därmed inte sagt att repressalier faktiskt förekommit i dessa fall, men bara misstanken begränsar ju våra möjligheter att åtgärda brister och få ett fungerande kvalitetssystem. Jag vill inte tro (i själva verket vet jag) att detta är något specifikt för BTH, eller för universitets- och högskolevärlden heller för den delen. Att använda sig av repressalier är troligen något vi har med oss i kulturen från en tid då det kanske fyllde någon positiv funktion. Den tiden är sedan länge passerad och det är dags att vi förpassar metoden där den hör hemma – på historiens skambänk!